Ett litet förord

 

Vår förhoppning är att vi kan bidra till att dalmatinern även fortsättningsvis kommer att vara en frisk, sund och framförallt mentalt bra hund.

 

Hundar i allmänhet och dalmatinern i synnerhet ligger oss varmt om hjärtat och den första egna dalmatinern dök upp i vårt hus 1991.

 

Det är en pigg, vaken och rörlig hund som ska ha en exteriör som fungerar för ett aktivt liv. Men det är också en ras som ska kunna slappna av och njuta av livet i soffan på riktigt ”soffpotatisvis”.

Den ska vara en trevlig, välfungerande familjehund och klara av vardagstillvaron oavsett om man bor ute på landet eller i en stad.

 

Jag tror inte att man någonsin blir fullärd vad gäller hunduppfödning, och jag tror inte heller på att utesluta någons åsikter bara för att denna någon är ”ny”. Alla har vi olika erfarenheter och jag tror att det är viktigt att kunna samarbeta – för rasens bästa. Det är viktigt att sträva efter ett gott samarbete med andra uppfödare, oavsett om man är gammal eller ny i gården.

 

Rasens population är i dag något liten och det är ett ansvar som uppfödare att tillsammans arbeta för få den att utvecklas i en fortsatt sund riktning.

 

För oss känns det också viktigt att ha med sig i bakhuvudet att rasen bara är oss till låns. Vi vill med gott samvete kunna lämna över dalmatinern till nästa generation av ägare och uppfödare, utan att den på något sätt har blivit försämrad på vägen.

 

 

Avelsmål


Målet med vår uppfödning är (förstås) att föda upp mentalt stabila, tillgängliga och starka individer, att bevara rasens tilltalande exteriör och visa på dalmatinerns stora kapacitet som allroundhund. Alltså kort och gott – (att behålla) dalmatinern när den är som bäst; en pigg, nyfiken, modig, lojal, vacker, frisk, lättlärd, sund och glad familjemedlem som ger en många härliga stunder tillsammans med sin flock! Sådana hundar vi själva vill ha!

Med ett noggrant och väl genomarbetat förarbete innan parning samt så småningom statistik på kennelns uppfödda valpar arbetar vi med syfte att bevara dalmatinern när den är som bäst.

 

För att kunna erhålla valphänvisning via SDS krävs att föräldradjuren uppfyller vissa grundläggande meriter, men dessa är dock inga avelsmål i sig utan endast minimikrav som ställs på djur som används i avel.


Vi själva granskar noga våra tilltänkta avelsdjur ur många olika ”vinklar och vrår” innan vi beslutar om de ska gå i avel eller inte, och redovisar gärna resultaten för intresserade. Att diskutera och förankra våra tankar hos rasklubbens avelsråd känns också viktigt, då avelsråden sitter på en hel mängd information om rasen i generationer bakåt.

 

Vår tanke är att information om våra egenuppfödda hundar kommer att ligga här på hemsidan framöver, oavsett om det gäller ren hälsostatistik eller mentala/exteriöra resultat.

 

Öppenhet är viktig!

 

Vi sätter upp en + och – lista på varje hund för att se vilka mentala egenskaper som överväger. Självklart så kollar vi exteriört på hundarna också, men det är inte det vikigaste för oss. (Naturligtvis så måste ju hunden vara rastypisk och se ut som en dalmatiner för att ens komma i fråga på planeringsstadiet).

En klok uppfödare sa för länge sedan att ”Meriter kan inte nedärvas” och det ligger ju en del i det påståendet, eller hur?

Just på utställningssidan kan det ju vara så att det inte är den snyggaste hunden som fått de ”bästa” meriterna, utan den hunden som har den ihärdigaste utställaren…

Ett bättre mått på vad hunden är för någon får man om den t.ex. har gjort sitt MH, har meriter från lydnadsplanen, agility, bruks, viltspår eller jaktprov. Då har den ju visat att den klarar ett standardiserat prov, med lika villkor för alla. Utställning är ju en bedömningssport, så där kan vad som helst hända! Och det gör det ofta...

 

Att våra avelsdjur har ett genomgånget MH med sig i bagaget är i allra högsta grad önskvärt. Tyvärr är det ganska få dalmatinerägare som i dagsläget prioriterar att låta sin hund delta på en MH-beskrivning, men vår förhoppning är att detta kommer att ändras till det bättre över tid.

Naturligtvis avlar vi enbart på friska och mentalt sunda hundar. Vi erbjuder alltid valpintresserade att komma på ”studiebesök”, och träffa oss och hundarna innan både ni och vi bestämmer något.

 

 

 

 

Det är även viktigt att kolla kullsyskon och/eller släktingar längre bak i stamtavlan, för det behöver inte vara stjärnan i en kull som är den bästa nedärvaren alla gånger. Och man får inte glömma bort att det säkerligen finns många dalmatiner, som aldrig har varit på en utställning, tävling eller ett prov, därför att deras hussar och mattar framför allt ville ha en trevlig kompis.

 

För att vi ska använda en hanhund mer än en gång i avel, krävs för vår del att det att just den kombinationen lämnat något alldeles extraordinärt efter sig. Det är viktigt att variera användandet av hanhundar då vi har en liten ras och vi måste tänka långsiktigt för rasens bästa. Vi drar oss inte för att åka långa sträckor till hanar om det är hanar vi tror kan passa våra tikar och också tillföra något bra åt rasen i övrigt.

 

Så – våra avelsmål i punktform:

 

· Det är i vårt avelsarbete viktigt att betona att dalmatinern är en allroundhund.

 

· Att våra avelsdjur är rastypiska.

 

· Vår uppfödning kommer enbart att ske i liten skala och i hemmiljö då vi sätter kvalitet före kvantitet. Vi ser detta som viktigt och kommer att arbeta mycket med miljöträning och socialisering av våra valpar.

 

· Våra valpar kommer att ha föräldrar som är HD-fria och BAER-testade. Förutom att avelsdjuren är röntgade med höftledsresultat UA, så ser vi även armbågsröntgenresultat med UA som ett extra plus i kanten.

 

· Vi följer ”allmänna” avelsrådsrekommendationer att inte avla på djur som är under två år och att inte ta mer än 3 kullar på en tik.

 

· Att hålla inavelsgraden är så låg som möjligt – mer om våra inavelstankar finns på annan plats för den som är intresserad.

 

· I den mån det är möjligt vill vi att föräldradjuren har en officiell mental status, men kanske än viktigare är att de har en tilltalande helhet. En mentalbeskrivning säger inte allt om en hunds mentalitet, men den är ett bra hjälpmedel vid en helhetsbedömning av hunden och ett viktigt verktyg.

 

· Vi tycker att det är viktigt – både för rasens bästa och för den enskilda hunden – att inom kenneln uppfödda valpar senast vid 18 månaders ålder blivit röntgade och mentalbeskrivna, och gärna även hörseltestade. Mentalbeskrivningskostnaden (f.n. 350:-) står vi för.

 

· Vi är måna om att tik med valpar har en trygg och harmonisk miljö, därför har vi några Riktlinjer för hur vi hanterar tik med valpar:

 

- Inga besök innan valparna är 5 veckor av andra än de som tiken känner mycket väl sedan tidigare.

 

- Alltid en för tiken välbekant person i närheten av tiken och valparna vid besök.

 

- Tiken har vetorätt angående när husets övriga hundar får hälsa på valparna.

 

- Husets övriga hundar fyller en viktig roll vid socialiseringen, samt avlastar tiken vid skötseln av valparna under deras sista veckor hos oss.

 

 

Fortsättning på nästa sida

 

Våra tankar om hunduppfödning.

Tillbaka till första sidan

Bakåt