Exteriört

 

Alla har vi väl en idealbild av hur en viss hundras ”ska” se ut och vi är inget undantag.

 

Dalmatinern är från början en långdistansare och den ska absolut klara att trava långa sträckor även idag. När det gäller utseende är det för oss viktigast med en funktionell hund.

Vi vill som helhet ha en harmonisk hund utan överdrifter, men – som sagts tidigare – strävar vi inte primärt efter framgångar i utställningsringarna.

 

Exteriört vill vi ha en lite smidigare typ utan att hunden för den skull varken är spenslig eller åt det rangliga hållet. Den får inte vara för grov, för hög eller för tung.

För oss är dalmatinern en elegant hund, som inte heller får ha ”för korta” ben vilket man numera kan se lite här och där.

En frisk dalmatiner har heller inte hudproblem med kala eller röda fläckar i pälsen.

 

Dalmatinern här uppe i Norden håller en bra standard jämfört med övriga världen. Vissa detaljer behöver dock (ibland) förbättras.

 

Naturligtvis skiljer sig synen på vilka de här detaljerna är från uppfödare till uppfödare men de exteriöra detaljer som – i vår mening - bör beaktas är: 

· bättre nospartier med framför allt kraftigare underkäkar och bättre  huvudform.

· att alla tänder ska finnas! Avlar man på en hund med tandförluster, så kan man ge sig den på att dessa också kommer att dyka upp framöver, förmodligen redan i nästa generation, men även längre fram.

· fronter, vinklar och förbröst.

· i vissa fall benstommen.

 

Vi försöker använda hanar efter linjer som vi själva tror på. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att hanen är meriterad. Det kan vara helt OK med en omeriterad hane, om vi känner till honom som individ och tror på linjerna eller vad som finns bakom honom. Vår uppfattning är att en bra hund inte tvunget är samma sak som en bra avelshund, och vi tror att rasen i stort skulle må bra av att det inte bara fokuseras på utställningsmeriter.

Huvudsaken för oss är att vi vet vad hunden går för och vi väljer hane till den tilltänkta tiken därefter.

 

 

Att hundar är fysiskt friska är jätteviktigt! En sund kropp är grundläggande. Sjukdomar eller skador kan vara både plågsamt och smärtsamt, för att inte tala om dyrt, för både hund och ägare och ska i möjligaste mån förhindras.

 

En del sjukdomar är möjliga att undvika att ”få” med hjälp av t.ex. gentester, medan många andra fortfarande är oförutsägbara och kan drabba hundar även efter den mest noggranna planering. Vi lägger mycket stor vikt på hälsan när vi väljer avelsdjur, inte bara hos de utvalda individerna utan vi tittar även bakåt i deras stamtavlor.

 

De hundar som sätts i avel hos kennel Casa di Strega är friröntgade vad gäller HD och ev. AD och BAER-testade. Friröntgade höfter har bokstaven A eller B. Hundarna ska vara i allmänt god kondition och gärna också MH’ade.

 

 

 

 

Dalmatinern ska ha en bra benstomme med kraftiga och väl slutna tassar. Den ska röra sig med ett bra påskjut (så kallad drive) och med kraft i steget. Den skall ha ett arbetstrav med långa steg, och den skall inte röra sig tungt utan förflytta sig lätt och parallellt. För att klara av många och långa dagar ”på språng” får dalmatinern varken vara för lätt eller för tung i kroppen för att orka.

 

En dalmatiner skall kunna trava mil efter mil i skog och mark utan att det verkar vara någon större ansträngning för den. Den bör ha tillräckliga vinklar för att undgå belastningsskador då den är i aktivitet, och ha ett fritt och naturligt rörelsemönster. Den får absolut inte ha ett ”trippigt” steg då det är ett oekonomiskt sätt att förflytta sig på.

 

En annan viktig sak är att den inte är alltför kort i kroppen, eftersom den är en travare och inte en galoppör och benen måste få plats även när den tar ut stegen ordentligt. Dalmatinerns helhetsintryck får inte på något sätt ge ett intryck av lågbenthet. Proportionerna längd:höjd ska vara 10:9 enligt rasstandarden, inte 10:8 eller 10:7.

 

Huvudformen är också en viktig del, inte minst för helhetsintrycket. Det får inte vara för smalt, ha ett för snipigt nosparti eller för klen underkäke.

 

Låter det enkelt?

Nej, det är det inte heller. Vårt mål är att hunden ska fungera i en välkonstruerad kropp som är lagom stor, lagom tung och har goda rörelser.

 

Tanken med utställning från början var att ge svar på hur en viss avelskombination utfallit, själva tävlandet kom senare.

Avel är heller ingen tävling, och både utställningar och andra tester har tillkommit i första hand för att ge uppfödarna avelsinstrument.

 

Vi ställer ut för vissa utvalda (och kanske inte alltid ”rätt” valda – hrmm, hrmm) domare för att få en exteriörbedömning av hunden med ”i bagaget”, men utställning är för oss egentligen inte en tävlingsform i första hand; utställning är en avelsresultatsbedömning. 

 

Går det bra på utställning är det naturligtvis jätteroligt, men känns inte som ett ”måste” att ha huset fullt med utställningsstjärnor.

Våra avelshundar ska vara utställda på en officiell utställning efter två års ålder med minst en 1:a i kvalité (Very Good).

 

Som ett komplement till utställningarna finns ju numera också klubbens egen exteriörbeskrivning, där hundarna gås igenom från topp till tå och protokollförs av rasklubbens exteriörbeskrivare, vilka f.n. är 6 till antalet (2008).

 

Trots alla tankar här ovanför, så är det för de flesta hundägare viktigast att ha en hund som fungerar i vardagen – och om det nu vore så att vi måste välja bort någon aktivitet, så hade det nog blivit utställningsbiten som fått stryka på foten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite om dalmatinerns njurfunktion och ev. urinstenar

 

Dalmatinern har en annorlunda njurfunktion än andra hundar, vilket beror på homozygoti för en recessiv gen. Alla dalmatiner har den genen, men långt ifrån alla dalmatiner blir sjuka! Om den här genen räknas som en defekt eller inte, lämnar vi åt genetikerna att avgöra - nu finns den i rasen och det är vad vi har att anpassa oss till. (Vad vi har hört, men inte vet med säkerhet, är att både människor och apor också har den här genen. Men inga andra hundraser).

 

Dalmatinern har p.g.a. den här genen en högre urinsyrahalt i urinen än andra hundar och om dalmatinern får urinsten - vilket den faktiskt inte får oftare än andra hundraser - får den oftast den sorten som kallas uratsten.

 

Den här genen gör att dalmatinern kan utveckla urinsten och mycket förenklat kan man säga att med ”fel” utfodring ökar risken för stenbildning. (Urinsyra samlas i urinblåsan där den kan bilda kristaller som växer till stenar).

Hanhundarna, som har ett trängre urinrör än tikarna, har lättare att få sten, men även tikar kan drabbas.

 

Till stor del kan detta förebyggas med att man utfodrar sin dalmatiner med ett foder med låg purinhalt. Själv ger jag mina hundar ”hemkok” och mina hundar har - ”peppar, peppar” -  aldrig haft några urinstensproblem. Recept på det ”hemkok” som vi ger våra hundar hittar ni längre fram.

 

Uratsten

Bildas när urinen har en alltför hög koncentration av ammonium och urat och om pH-värdet i urinen samtidigt är för lågt (sur urin). Hos hundar med återkommande problem med uratsten har foder med bland annat lägre proteinhalt visat sig ha effekt.

 

Struvitsten

Tikar är predisponerade för struvitsten eftersom de lättare drabbas av urinvägsinfektion. Proteinintaget har betydelse även vid struvitbildning, då nedbrytning av aminosyror ger urea som restprodukt.

Struvitkristaller/stenar kan lösas upp och förebyggas om du ger ditt djur en anpassad diet.

 

De ämnen som bygger upp struvitkristaller/stenar är magnesium, fosfor och ammonium. Struvitkristaller bildas när urinen innehåller för höga koncentrationer av magnesium och fosfor och om pH-värdet i urinen är så högt att urinen blir alkalisk.

 

Kalciumoxalatsten

Hanhundar drabbas oftare av kalciumoxalatstenar än tikar.

Stenar som består av kalciumoxalatkristaller bildas om urinen innehåller för höga koncentrationer av kalcium och oxalat. När kalciumoxalatstenar väl bildats kan de inte lösas upp.

Kirurgi krävs för att avlägsna stenen. Om du ger din hund ett anpassat foder kan uppkomsten av nya oxalatstenar förebyggas. 

 

Även andra faktorer kan ge upphov till kristaller/stenar:

 

· Urinvägsinfektion. Framför allt struvitkristaller/struvitstenar kan bildas vid urinvägsinfektion.

 Vid en urinvägsinfektion lossnar celler från urinblåsans slemhinna som utgör en grund för mineraler att fästa sig vid. Behandling av urinvägsinfektion är därför viktigt.

· Alltför koncentrerad urin
Följande faktorer kan medföra att koncentrationen av urinkristaller blir för stor:

· Fodret innehåller alltför höga halter av magnesium, fosfor eller protein.

· Fodret bidrar till ett alltför högt eller lågt pH-värde i urinen.

· Hunden dricker för lite. Urinen blir därmed alltför koncentrerad och mängden urin för låg.

Uppkomsten av nya stenar, för de hundar som drabbats, kan i de flesta fall förhindras med hjälp av rätt foder.

Målet med en stenlösande diet är i första hand att öka urinmängden. Det åstadkoms genom att utfodra med antingen våtfoder eller genom att blötlägga torrfoder. Det är även viktigt att hunden har fri tillgång på vatten. Fodret ska ha en något högre salthalt vilket stimulerar djuret till att öka sitt vattenintag och därmed ökar urinvolymen.

I andra hand ska fodret vara mineral- och proteinfattigt. Sänkt proteinhalt minskar bildning av urea och därmed ammonium. Ett minskat intag av de stenbildande mineralerna är nödvändigt för att minska utsöndringen i urinen.

 

 

Fortsättning på nästa sida

 

Våra tankar om hunduppfödning.

Tillbaka till första sidan

Bakåt