Inavelstankar
 

Per-Erik Sundgren, agronomie doktor i husdjursgenetik, var motståndare till inavel och har varit så under många år. Hur kommer det sig att han hade den åsikten? Kanske för att han hade gedigen kunskap i ämnet och har forskat i många, många år? Kan någon visa mig andra forskare i ämnet som talar för in-/linjeavel...?

 

Inavel ”begagnas” enligt vårt synsätt av vissa uppfödare som snabbt vill nå de mål de har. Tålamod och uthållighet med sund inställning i avelsfrågor är hos dem sällan högprioriterat, utan snarare att så fort som möjligt få så många hundar på utställningspallen med sitt eget kennelnamn framför...

 

Dessa uppfödare tar sällan Per-Erik Sundgrens eller andra genetikers rekommendationer på allvar, utan fortsätter - med skygglapparna på - att traggla i väl invanda hjulspår, utan att ha hundens bästa för ögonen.

 

Det största problemet med inavel är ju att den på sikt i princip alltid ger problem och genetisk utarmning plus diverse negativa hälsoaspekter. De eventuella kortsiktiga fördelarna med inavel vänds därför ganska snart i sin motsats.

Men, en avelsmetod för hund ska förstås i slutändan inte bedömas utifrån tro och personligt tyckande, utan utifrån vad den faktiskt åstadkommer för resultat på sikt för hela hundpopulationen, och inte från den enskilde uppfödarens rosettantal!

 

De konsekvenser som ökad inavelsgrad medför i en population leder till något som kallas inavelsdepression. Tecken på en inavelsdepression visar sig som minskande kullstorlekar, mindre kroppsstorlek, enhetligare kullar (p.g.a. minskad genetisk variation), sämre immunförsvar (med ökad risk för infektioner och hudproblem), mentala svagheter, ökad sjuklighet och dödlighet i allmänhet och påtagligt ökad risk för utveckling av recessiva sjukdomar. Dessutom leder en ökad inavelsgrad i en population till en ytterligare minskad avelsbas.

 

Genom inavel/linjeavel, överanvändande av enskilda hanar, prioritering av vissa exteriöra detaljer och enskilda egenskaper före hälsa, o.s.v. har vi människor med stor sannolikhet orsakat en hel del skador hos våra tamhundar.

 

Dock tror vi att många sjukdomar som hunden har idag i mångt och mycket även kan vara en fråga om dålig eller direkt felaktig/skadlig kosthållning. Allt kan inte förklaras med inavel/linjeavel!

Personligen kommer vi i vårt avelsarbete ta vårt ansvar genom att i möjligaste mån hålla inavelsgraden så låg som möjligt hos samtliga inom kenneln födda valpar.

 

Det är inte helt lätt att lyckas med detta till 100 %, då dalmatinerpopulationen är begränsad, men vi ska göra vårt yttersta för att alltid hålla inavelsgraden under 6 % (och helst så nära 0 % som möjligt, förstås).

 

För att vi ska använda en hanhund mer än en gång, krävs det att just den kombinationen lämnat något alldeles extraordinärt efter sig. Det är viktigt att variera användandet av hanhundar då vi har en liten ras och vi måste tänka långsiktigt för rasens bästa. Vi drar oss inte för att åka långa sträckor till hanar om det är hanar vi tror kan passa våra tikar och också tillföra något bra åt rasen i övrigt.

 

Vi kommer att sträva efter att inte använda redan flitigt utnyttjade avelshanar, för att inte överutnyttja den genpool vi har att tillgå.

 

Fortsättning på nästa sida

Våra tankar om hunduppfödning.

Tillbaka till första sidan

Bakåt